Ledsen dag.
Har gråtit i princip hela dagen idag på jobbet.
Jag står mitt i ett dilemma och mår skit rent ut sagt.
Måste spalta upp en del saker
- Jag har för låg lön på Orderinvest, därför kan jag inte vara kvar där.
- Jag älskar mina kollegor som jag har idag.
- Jag kan inte utvecklas på min arbetsplats idag.
- Det är långt iväg och det går inte buss/tåg till jobbet.
- Jag är ung och vill ut i världen och upptäcka massa andra jobb,
Hm, det var mest negativa saker.
Men ändå får jag sån panikångest över att gå till Gerth (chefen) och säga att jag söker en massa jobb och behöver ta ledigt hur många dagar som helst för att jag ska på intervju. Jag får känslan som att jag är en svikare, men det är jag inte? Det är dem som gör fel, det är dem som inte ger mig mer lön. Som Lena sa "det kanske är så att nu kommer lågkonjukturen och då kanske han säger upp dig ändå?" Det fick mig att tränka, tänk om det är så? Tänk om dem spottar på mig nu när vi inte säljer så mycket? Varför kan inte jag då stå emot och kunna prata?
Jag har aldrig haft det metala. Har aldrig vågat prata om såna saker. Jag vill byta jobb, jag är ung och tänk vilken merit att få jobba som kundtjänstansvarig.
I morgon är det intervju klockan 2.
Ska jag åka dit på förmiddagen och sen säga att jag ska till läkaren på em? Chefen är inte där ändå. Eller ska jag vara hemma hela dagen för att slippa betala så mycket i bensin? Är det värt bensinpengarna för att köra till jobbet och jobba 4 timmar och sen köra till Malmö när jag egentligen vill vara hemma och ladda upp inför intervun?
AHHHHHHHH. Panik, ångest, dilemma.
Jag önskar jag vara starkare. Tänk om Gerth nekar mig ledighet? Det kan han faktiskt göra. Tänk om han säger "Nej, du får inte gå på intervjuer på arbetstid!". Vad gör man då?
Jag mår så jävla dåligt över detta. Detta jobbet är stort och jag VILL ha det. Jag vill verkligen. Jag måste våga, jag måste våga stå på mig. Fattar inte hur jag kan vara så feg.
Mina linser är helt torra av allt salt i mina tårar som har sprutat ut idag. Har pratat ut med Lena och Maria och dem säger att det bara är jag som vet hur jag vill göra, det gäller bara att våga.
Där har vi det igen, våga.
Jag står mitt i ett dilemma och mår skit rent ut sagt.
Måste spalta upp en del saker
- Jag har för låg lön på Orderinvest, därför kan jag inte vara kvar där.
- Jag älskar mina kollegor som jag har idag.
- Jag kan inte utvecklas på min arbetsplats idag.
- Det är långt iväg och det går inte buss/tåg till jobbet.
- Jag är ung och vill ut i världen och upptäcka massa andra jobb,
Hm, det var mest negativa saker.
Men ändå får jag sån panikångest över att gå till Gerth (chefen) och säga att jag söker en massa jobb och behöver ta ledigt hur många dagar som helst för att jag ska på intervju. Jag får känslan som att jag är en svikare, men det är jag inte? Det är dem som gör fel, det är dem som inte ger mig mer lön. Som Lena sa "det kanske är så att nu kommer lågkonjukturen och då kanske han säger upp dig ändå?" Det fick mig att tränka, tänk om det är så? Tänk om dem spottar på mig nu när vi inte säljer så mycket? Varför kan inte jag då stå emot och kunna prata?
Jag har aldrig haft det metala. Har aldrig vågat prata om såna saker. Jag vill byta jobb, jag är ung och tänk vilken merit att få jobba som kundtjänstansvarig.
I morgon är det intervju klockan 2.
Ska jag åka dit på förmiddagen och sen säga att jag ska till läkaren på em? Chefen är inte där ändå. Eller ska jag vara hemma hela dagen för att slippa betala så mycket i bensin? Är det värt bensinpengarna för att köra till jobbet och jobba 4 timmar och sen köra till Malmö när jag egentligen vill vara hemma och ladda upp inför intervun?
AHHHHHHHH. Panik, ångest, dilemma.
Jag önskar jag vara starkare. Tänk om Gerth nekar mig ledighet? Det kan han faktiskt göra. Tänk om han säger "Nej, du får inte gå på intervjuer på arbetstid!". Vad gör man då?
Jag mår så jävla dåligt över detta. Detta jobbet är stort och jag VILL ha det. Jag vill verkligen. Jag måste våga, jag måste våga stå på mig. Fattar inte hur jag kan vara så feg.
Mina linser är helt torra av allt salt i mina tårar som har sprutat ut idag. Har pratat ut med Lena och Maria och dem säger att det bara är jag som vet hur jag vill göra, det gäller bara att våga.
Där har vi det igen, våga.
Kommentarer
Postat av: Kattis
Martina, Martina, Martina!! Jag önskar dig massa mod.. Kämpa för dig själv, du är ju värd det så många gånger om! Stå upp för dig själv, våga.. kom igen gumman, du klarar det!
Postat av: Johanna
Jag hade minsann stannat hemma hela dagen och förberett mig hemma istället för att sitta där och känna sig stressad. Ett jobb ska inte trycka ner en så myckei humöret Martina.. Du klagar alltid på att du inte vill vara där, så när du väl får chansen till en intervju är de ju klart att du ska ta den!
Trackback