Fyfan säger jag.
Kan inte påstå att jag mår bra alls.
Fy farao.
Lägenhet på gång, jag ska bli Hässleholmsbo.. tänk vad konstigt.
Hoppas jag får den, men ändå inte.. jag vill ju inte detta egentligen?
Eller vill jag det? Är detta för vårt bästa? Ja, tyvärr är det nog så.
Fan, hur kunde vi bara hamna här?
Jag vill ju inte lämna vårt hus, jag vill ju inte lämna det jag har drömmar om.
Jag vill ju inte bli ensam, jag vill ju inte att våra drömmar/planer skall försvinna.
Jag vill vara lycklig med dig, jag vill att vi ska känna som vi gjorde förr.
Jag älskar ju vårt hus, jag är ju ingen lägenhetsmänniska.
Jag orkar inte med detta, samtidigt som jag måste förstå att detta händer.
M + M skulle ju vara för evigt? Vi är ju menade för varandra?
Jag förstår inte hur jag ska klara av att ha saknaden och tankarna i huvudet.
Hur ska jag kunna gå och lägga mig om kvällarna i min ensamhet?
Hur ska jag kunna sluta tänka på dig och på Nala?
Hur ska jag kunna leva vidare?
Allt är bara så himla sjukt tungt just nu.
Jag försöker se ljust i detta - men det går bara inte.
Hur många tårar kan en människa fälla?
Hur kan jag gå vidare utan att inte bryta ihop så fort jag tänker tillbaka?
Jag förstår bara inte hur jag ska klara mig ur detta för att gå vidare och må bra.
Jag gör bara inte det.
Han är ju mitt halva jag.
Han är ju den jag hade planerat att leva resten av livet med.
Han är ju den killen som jag förknippar allt med och tänker konstant på.
Han är ju den jag delar allt med, varenda glatt ögonblick och varje upplevelse.
Han är ju den som jag vill uppleva livet med.
Fan, fan, fan.
3 år i april, det är ju så lång tid.
Jag kommer aldrig glömma dig, Nala och allt vi har gjort tillsammans. Aldrig.
Oj.. kram.
Nämen guud... Vad tråkigt att höra! Men bara så att du vet, allt löser sig, även om man inte tror de när man står mitt i allt kaos. Efter regn kommer solsken, en vanlig klyscha som faktiskt stämmer! Ta hand om dig vännen! Kramkram Marie Stenbeck
hej gumman ,alltså man gråter själv när man läser vad du skriver,tom alla mina minnen kommer tillbaka,så jag börjar gråta även jag, jag vill bara säga att jag är inte stark Martina ,man jag klarade det,det blir jobbigt det vill jag lova ,men du är en stark tös,du kommer att klara det ,bara försök att se framåt,se inte bakåt,du har så många vänner som kommer att stötta dej ,även din familj stöttar å älskar dej sååå mkt,vi vill gärna ha tillbaka dej så som du alltid har varit,du är en underbar person Martina ,synd bara att inte Morgan såg det ... många pussar mamma
håller med din mamma, martina! det kommer bli jobbigt, men vet att du klarar det! det kommer ta ett tag innan allt känns ok igen! men låt det ta den tiden! helt ok att gråta, helt ok att skrika! bara gör det, för det kommer kännas bättre efter!
du vet att jag finns och ställer upp om det är något! precis som förr, även om det är längesen vi träffades =(
puss & kram!
Tråkigt som sagt. Tittar man på bilden under din text så säger det rätt mycket. Så mycket kärlek du gett och ger men får inte mycket tillbaka.. Du förtjänar lika mycket kärlek som du själv ger, om inte mer! Trist att inte Morgan har varit mer rädd om dig, han kommer snart att inse vad han har förlorat. Puss
:\ jag hade ingen aning om att något hade hänt mellan dig & morgan, raring. jag började gråta när jag såg dina inlägg här på bloggen. kände igen mig så mycket i dig för nåra år sen, du vet ju .. när det tog slut mellan mig & nicke. jag kände exakt så som du beskriver. jag vet att ord inte hjälper så mycket nu, men du blir starkare av detta. en vacker dag kommer du inte känna av tomheten efter honom längre. jag vet ju iof inte vad som hänt mellan er? men ni kanske hittar tillbaka till varann. ni kanske är rätt för varann, fast senare i framtiden. ge inte upp hoppet älskling. jag finns om du vill prata <3