Det här med att vara sur
Jag får allt för ofta frågan om jag är sur. Svarar jag nej då, så säger den andra personen ”jo, du är ju sur”. Saken är ju den att jag är typ aldrig sur. Är jag tjurig är jag det med glimten i ögat i så fall. Jag har insett att jag ser sur ut när jag är avslappnad men det är inget jag kan hjälpa. Jag har fått höra av många hur positiv jag är och hur jag kan vara det i alla lägen, för det är jag verkligen! Fått höra att jag ibland sitter och glor snett på folk och tittar på personer som dom är dumma i huvudet, what? Jag har blivit utskälld (typ) av en tågvärd för att jag tittade konstigt på honom? Vad händer liksom? Nej??? Jag vet inte hur jag ska kunna tänka på detta då jag absolut inte gör detta med mening. Jag är mållös.
Att jag skulle vara en person som är svår att läsa av, grubblig eller sur är helt fel bild av mig. Jag är en enkel, positiv människa som älskar humor och är nästan alltid glad! Så är det bara! Ni som tror annat ni får höra vad jag säger – JAG ÄR ALDRIG SUR! Haha. Det ska mycket till för att göra mig sur på riktigt, det vill jag lova.
Så, nu har vi klarat ut det!
Ikväll kommer Linda. Ska käka och fika! :) Sjukt längesen vi sågs!
Andreas ska klippa och slinga sig! Min fina, fina älskade.
Maten igår blev helt sjukt god. Couscoussallad med kyckling! Det kommer jag göra om!
Längtar till helgen!! I morgon ska jag hem till Emelie och mysa! Weho!
Hahahaha!
Det där måste vara ett släktdrag för jag känner igen mig i allt du skriver om att se sur ut. Det yttre speglar tydligen inte hur man känner inombords.
Kram,
@nnika