Wanadin

 

Jag har aldrig känt något behov av att bli förälder. Konstigt enligt många, men det har liksom inte funnits någon direkt längtan efter varken sömnlösa nätter, nerkräkta kläder, trappsläpande med barnvagn eller plågsamma väntetider på BVC. Tidigare har detta varit min absoluta uppfattning och därför var jag hela tiden skeptisk till barnfrågan. Åtminstone var detta min absoluta uppfattning fram till jag och Martina skapade vårt liv tillsammans. Då, när man ser en människa med nya ögon, omvärderar man de mest rotade åsikter och värderingar. Att se Martinas självkontroll, livsstruktur och framförallt hennes outtröttliga energi gör mig varm inombords. Att få dela sin vardag med en människa som alltid(!) är glad, positiv och bekymmersfri är både stärkande och upplyftande för en annars ganska introvert och allmänt skeptisk person som jag själv. Detaljer som man önskat i sin partner blev tidigt uppenbara - detaljer som inte direkt påverkar en människas sätt att bemöta sin omvärld men som definitivt är uppskattade i en kärleksrelation, jag tänker inte minst på Martinas sinne för ordning och struktur i vardagen. Martina har alltid (med mina referenser) ett vackert och välstädat hem att visa upp, hennes räkningar betalas med autogiro och när hon inte har lust att ta bilen ner till Kvantum för att köpa frukostfrallor ställer hon sig helt enkelt och bakar sina egna. Det är en handlingskraftig tjej, med skinn på näsan som vågar ta plats och utvecklas!

 

Hon sköter sitt arbete på ett imponerande sätt! Hur många av er som läser detta kan, med handen på bröstet, säga att ni hade fixat hennes dagliga pendling? (Notera dessutom att hon fixade detta i vecka 38). Jag kan rakryggat informera er om att det hade jag INTE klarat av! Det är sådana egenskaper man uppskattar hos en människa som man ska skaffa barn tillsammans med! En aldrig sinande positiv energi gör mirakel för både Martina själv och inte minst för hennes omgivning! Jag är så obeskrivligt stolt över att få vara Martinas sambo, framtida make och avelspartner!

Med anledning av det som du precis läst kändes det inte alls skrämmande med tanken på barn - tvärtom! Även om jag ska vara ärlig och säga att jag, med facit i hand, är lite förvånad över att längtan efter barn kom så fort! Många i min omgivning tog för givet att vår graviditet var oplanerad och när jag då förklarade att det dessutom ursprungligen var mitt förslag, rynkades många näsor. Inte mig emot alls faktiskt, jag gillar att provocera... Har nog det efter min far.. eller kanske mor... Eller kanske båda! ;)

Tankarna på att skaffa barn kom alltså redan i somras. Jag minns faktiskt inte hur jag kom att föra det på tal, men vi kände nog ganska direkt att det inte var en så dum idé. Turkietresan var bokad och ett bättre tillfälle att ge naturen en chans. Vi bokade en tid i Knislinge för att skära ut Martinas P-stav samma dag som avresan till Kusadasi skulle ske. En söt liten barnmorsketant skar snabbt ut staven och passade även på att informera oss om att ingenting skulle kunda hända de första 3-6 månaderna eftersom kroppen behöver tid på sig att komma tillbaka till ett fertilt läge. 3-6 månader lät lagom - det är ju faktiskt en ganska omfattande skillnad på att säga att man kan tänka sig att skaffa barn och att faktiskt aktivt försöka! Det tog inte 3-6 månader.. Det tog, ganska precis, fem veckor! Den tredje december 2011 stod vi i köket på maltgatan, med en sticka med ett extra streck på sig och glädjetårarna ville aldrig ta slut. Vi var då, cirka 39 veckor ifrån att bli föräldrar. Det känns i hela kroppen att få ett sådant besked. Benen blir ostadiga och pulsen går från att vara nyvaket lugn till att kunna jämföras med en maxansträngning. Tankar om framtiden kommer omdelbart, det är ju så mycket som måste ordnas! Bilen är för liten, lägenheten för trång, barnvagn, skötbord, kläder och blöjor måste ju köpas?! 

 

Det kan egentligen bara sammanfattas på ett sätt: En gränslös och totalt obeskrivlig lycka!

 

Något som kommer som ett brev på posten när man som man väntar barn är anekdoter. Människor ser tydligen detta som sin mänskliga rättighet att skrämma upp den lyckligt väntande. Jag fick höra historier om kvinnor som slickar på tegel, helt enkelt för att nyfikenheten på hur tegel kan tänkas smaka, blev för stark. Ammys framtida gudfar (ingen nämnd) var vänlig nog att berätta när hans (annars enormt varma och sympatiska) fru ena stunden fick ett okontrollerbart sug efter korv (vilket ledde till att hennes förstående make körde till Kristianstad för att köpa korv kl. fyra på morgonen), för att andra tillfälle jaga sin make i ett ursinnigt raseriutbrott över en bagatell. 

 

Givetvis blir man fundersam när man hör sådant. Kan min snälla, positiva och sprudlande Martina förvandlas till ett eldsprutande monster? Jag var, ärligt talat, fullkomligt övertygad om att detta kunde ske! Man påverkas av yttre intryck - och tro mig.. Det är inte helt vanligt att en man kommer fram och säger att min sambo var snäll som ett lamm hela graviditeten. Därför bryter jag nu trenden! Martina har varit HELT fantastisk! Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle vara så enkelt att leva med en hormonsprudlande, gravid kvinna. Martina hade en period när hon var något tröttare än vanligt - i övrigt är det svårt att märka att hon ens är gravid om man bortser från den söta magen! Melonutgifterna har kanske ökat en aning ska väl erkännas! Ett ganska tydligt exempel på energin och vardagsdrivet jag tidigare pratat om är att jag nyss blev avbruten i mitt skrivande.. Inte för att badda pannan eller massera svullna, obrukbara fötter, som de flesta män för göra i min situation... Nej.. För att provsmaka nybakade sockerbullar! Martina ställer sig alltså och bakar både sockerbullar med vaniljkräm i och sockerkaka samma dag som beräknad förlossning?! Gör om det om du kan! 

 

Martina har dessutom sett ett skånederby mellan mff och HIF (det stavas så - mff med små bokstäver och HIF med versaler) när hon var gravid i vecka 27! Givetvis på bortasupportrarnas sektion omgiven av rökbomber, bengaliska eldar och underbar sång!

 

När vi närmade oss slutet av vår gravidresa fick Martina trappa ner sitt nyfunna fotbollsintresse så det blev sittplatsbiljett när HIF tog emot AFC Sunderland, hemma på Olympia (Platsen som givit vår dotter sitt andranamn).

 

Inser själv när jag läser igenom min text hur uppenbar min stolthet över denna underbara kvinna är - men vem kan vara något annat än stolt med en så fullkomlig människa vid sin sida? 

 

När man summerar de senaste 18 månaderna känner jag lyckoimpulserna genom hela kroppen! Vilken tid!

Samboskap, förlovning, SM-guld, cupguld, supercupguld, Europaavancemang, resor och äventyr men framförallt lyckan över att få bli förälder! Även det starkaste HIF-hjärta veknar av jämförelsen faktiskt! ;)

 

Ögonblicket jag längtat efter (bortsett från förlossningen givetvis) under graviditetens gång har hela tiden varit att få ge min pappa nyheten om att han ska få bli farfar! Givetvis unnar jag min mor glädjen med ytterliggare barnbarn men med pappa var det dels första barnbarnet och dels tror jag egentligen att vi båda förlikats med tanken att det inte skulle bli några barnbarn från mitt håll! Att se pappa ta emot detta besked är ett av mina absolut starkaste minnen och det är inte långt ifrån att det kommer en liten tår när jag tänker tillbaka på det! 

Tack pappa för allt stöd och all hjälp! Jag älskar dig!

 

Tanken med att skriva ner sina tankar och funderingar har växt fram med tiden. Jag kan förstå varför Martina bloggar - tänk vilken fantastik möjlighet att komma ihåg saker! Det jag vill få fram är helt enkelt varför jag skriver i Martinas blogg. Det är inte för din skull.. Det är helt och hållet för vår egen skull! Inte minst för Ammys skull! Att ni läser stör mig inte på något vis men det kändes viktigt för mig att redogöra varför jag gör detta!

 

Ett särskilt tack till Daniel, som tackat ja till rollen som Ammys gudfar! Daniel är så mycket familj för mig som man kan bli! Vi firade jul tillsammans och jag har till och med bott hos Daniel (och hans lika underbara hustru Hanna) under en kort period när livet var lite kämpigt! En människa som ALLTID finns där och alltid står upp för dem som står honom nära! En bättre gudfar kan Ammy inte få! Tack Daniel - inte bara för att du alltid finns för Ammy och också för att du alltid finns för hennes pappa! Det är få förunnat att ha en så fantastisk vän!

 

Jag vill också passa på att tacka resten av våra närstående! Alla vänner och båda våra familjer har varit fantastiska! Ingen nämnd - ingen glömd! 

 

Hur summerar man detta nu då? En sockerbulle, kaffe och ca 90 minuter är vad som krävs för ett inlägg i en blogg! 

 

Älskade Martina! Nu står vi på gränsen mellan två världar! Bakom oss har vi galet blöta (dyra) nätter på nattklubbar och fettdrypande dagenefterpizzor! Framför oss har vi det underbaraste man kan uppleva! Jag kunde inte haft det bättre! Tack för att du är en så fantastiskt underbar medmänniska, livskamrat och vän! Jag älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt och jag slås ofta av insikten hur oerhört betydelsefull du är för mitt välbefinnande! Jag älskar dig gränslöst! Tack för att jag får ha den fantastiska äran att få leva mitt liv med dig!

 

Nu längtar jag bara efter att få se vårt lilla mirakel! 

 

 

/Andreas