Wanadin

20 augusti var dagen. Jag vaknade till 04:22 minns jag.

Kände att jag behövde gå på toa, insåg då att slemproppen hade gått.

Väckte Andreas och sa som det var och han hade tydligen precis somnat.. jag somnade iaf vid ett eller två. Så några timmars sömn hade jag fått. Jag började få ont i magen direkt.. jag försökte ändå somna om, men det gick ju absolut inte. Andreas kunde inte heller somna. Vi satte igång nyhetsmorgon och där kunde vi enkelt ha koll på klockan och ha koll på hur långt det gick mellan gångerna som jag hade ont. Tre gånger på tjugo minuter var det.. hade riktigt ont i nedre delen av magen och jag höll i Andreas hand ibland och uthärdade det. Andreas tjatade på att jag skulle ringa till förlossningen och fråga när jag skulle åka in.. jag sa att vi kunde vänta, men slutligen så ringde jag.. jag inbillade ju mig att det inte alls var förvärkar, utan att jag bara hade ont i magen.. vi skulle ju åka till stranden, jag skulle ju gå över mycket längre än så.. yeah right ;)

 

Förlossningen sa att jag skulle åka in när det var fem minuter mellan varje värk plus att värkarna skulle göra så ont att jag inte kunde prata under tiden.. så vi väntade kanske tjugo minuter till och då insåg vi att det var typ fyra minuter mellan värkarna.. ont som tusan i nedre delen av magen hade jag.. jag kunde verkligen INTE prata under dom värkarna.

 

Bilfärden till Kristianstad kändes extra lång.. hade ont i bland och mellan värkarna var jag som vanligt.. ingen smärta alls.. sjukt konstigt. Vi körde till McD för att köpte lite frukost då jag bara hade lyckats få i mig ett äpple här hemma.. Andreas var också hungrig. Så vi tog Mcdriven och jag fick såklart en värk precis när dom gav oss frukosten, haha. Vi käkade snabbt på parkeringen där, eller ja.. vi och vi, jag kunde ta ett bett på en toast.. det var allt. Andreas fick iaf i sig en macka och sådär.. vi insåg ju att vi behövde all energi vi kunde få.. men jag kunde verkligen inte äta.. jag bara grät, det gjorde fruktansvärt ont i magen.

 

Väl framme på förlossningen bölade jag ännu mer. Vi mötte en barnmorska vid hissen och sen åkte vi upp till rätt våning. Jag fick lägga mig i en sjukhussäng och slutade därmed att gråta, sen grät jag inte mer. I sängen fick två band på magen och en grej runt fingret som kunde utläsa min puls, bebisen puls och sammandragningarna.. nu var klockan ca. 08:40. Jag hade förvärkar/sammandragningar ungefär var femte minut men dom var inte lika starka hela tiden. Då var jag öppen 2,5-3cm tydligen.. tur det, annars hade vi nog blivit hemskickade.

 

Jag blev erbjuden att ta ett varmt bad och nappade på den idén trots att jag inte är någon badmänniska.. så vid tio fick vi tillgång till ett badrum. Där var mysiga ljus, fågelkvittermusik och ett fint, stort badkar. Jag hoppade i och låg där och hade ont sådär var femte minut, ibland oftare. Jag höll i Andreas hand hela tiden, jag krossade nästan den har jag fått höra :) hehe. Försökte dricka och få i mig en yoggi, men det gick knappt. Men badet räddade mig där, gud vad jag kunde slappna av och bara flyta i detta varma vatten.. jag andades bra och tog mig igenom värkarna. Vissa var fruktansvärda.. jag ger alla mammor guldstjärna som orkar ligga med sådana värkar i timmavis, jag låg i badet i en och en halvtimme.. det räckte. När jag reste mig så var det lite blod och slem i vattnet.. jag han inte ens resa mig upp från badet förrän jag fick en krystvärk. Barnmorskan sa "Nej du Martina, jag hör att du kryster.. men det blir ingen bebis på golvet här inte". Två gånger kryste jag där på toa innan jag kunde få energi att gå till rummet igen.. nu var klockan runt halv tolv. Jag la mig i sängen och kände behovet av att krysta. Barnmorskan kände att jag var öppen 8cm då och att vattnet tydligen hade gått i badet.. det hade jag ingen aning om. Men då jag inte var öppen helt så ville hon helst inte att jag skulle krysta.. Andreas sa redan i badet att jag borde ta något smärtstillande, men jag bara "nej då, jag tar mig igenom detta".. för mellan värkarna var verkligen all smärta borta. Jag fokuserade så mycket som möjligt på minuterna mellan värkarna, jag andades bra, jag klarade att samla energin där.

 

Tillbaka till krystvärkar.. 

Barnmorskan sa att jag skulle ställa mig på knä i sängen, vilket jag gjorde. Hon frågade om jag ville testa lite lustgas och det tackade jag ja till.. hon hade tidigare erbjudit mig akupunktur i magen, men nej tack sa jag :P Aldrig en nål frivilligt, haha. Lustgasen kände jag först inte av, sen efter ett tag snurrade det väl lite, men inget jag direkt märkte av så mycket.. jag hade mest krystbehov hela tiden faktiskt.. men jag andades i lustgasen och stod på knä i några av värkarna, men sen ville jag lägga mig ner normalt igen.. det kändes lite konstigt att sitta på knä, fast det hjälpte nog till bra, just tyngdkraften gjorde nog sitt där. När jag hade vänt mig kryste jag för kung och fosterland.. det gick så fort, så ärligt talat hann jag knappt känna efter hur ont jag egentligen hade. Andreas sa att jag skrek som tusan i masken, men det minns jag inte.

 

Jag hade krystvärkar i ca. 30-40min.. sen kom hon ut.. vår finaste lilla dotter. Andreas grät under hela krystvärkarna och mellan värkarna kom mammarollen fram och jag sa till honom "Men gubben, du ska inte gråta.. jag har inte så ont egentligen.. jag lovar.. sluta gråta", haha. Andreas kommer nog berätta sin berättelsen senare.. han grät hela dagen i princip. Det blir nog verklighet när bebisen väl kommer ut för pappans del, det märktes tydligt :) Vi mammor får ju liksom ett band med bebisen redan i magen.. konstigt nog grät jag inte på hela dagen.. jag antar väl att jag har gråtit vad jag ska under min graviditet istället, höhö. Det kändes så självklart på något sätt.. att hon nu var ute och var bland oss :)

 

När jag väl fick upp henne på magen så fick jag krysta till en gång för att moderkakan skulle komma ut. Vi fick se den och barnmorskan sa att den var fin.. "jag inspekterar Ammys första lägenhet".. eh, jaja.. haha. Det luktade mest konstigt och moderkakan såg ut som en köttklump.. uh! Sen trycktes det lite till på magen, vilket gjorde sjukt ont.. sen undersökte hon om det behövdes sys = aj som fasen, låt mig vara typ!!

 

Oh, dom orden hon sa glömmer jag aldrig "Du har bara två små skavsår och det syr vi inte". TACK GODE GUD! Jag hade fasat så mycket just för att få sys.. så just då blev lyckan ännu mer total. Det kändes dock sjukt skumt att resa sig efteråt och upptäcka att hela magen är borta. Jag har idag gått ner alla 8-10 mammakilon och det har bara gått en vecka.. helt sjukt ju! Känner mig helt återställd idag på alla plan.. det kunde jag aldrig tro!

 

Ibland blir jag rädd:

Efter magsäcksoperationen fick jag inga komplikationer.

Hela min graviditet var i princip felfri.

Min förlossning tog sammanlagt 7,5h, varav 3h på förlossningen.. jag slapp sys!

Vi fick en frisk och underbar dotter. Jag har världens bästa Andreas i alla lägen. Jag har finaste vänner. Min syster får bebis snart, så vi kan vara mammalediga samtidigt.

 

Varför har jag en sådan tur? Man blir som sagt rädd ibland när man tänker på hur allt går min väg. Finns det någon hake? Om det finns det, så tacklar jag/vi väl det då, men just nu så bara njuter jag av att vara mamma och av tillvaron. Jag njuter av varje sekund, varje andetag, varje lukt.. herregud, vilken enorm lycka! Jag är så tacksam så det finns inga ord.