Wanadin

Skrivet den från 7 december 2011 och framåt

.

Jag och Andreas beslutade att ta ut min p-stav den 30 september 2011, samma dag som vi åkte till Turkiet. Vi har pratat om att skaffa barn och båda känner att vi är redo och vill detta mer än något annat just nu. Vi är trots allt perfekta för varandra :) Efter det så blev man ju helt nojig. Tankar som ”tänk om vi inte matchar? Tänk om magsäcksoperationen har gjort att jag inte kan bli gravid?” uppstod såklart. Jag gjorde massor med ägglossningstest som visade positivt och även gravtest som hela tiden visade negativt. Vi hade inte brådska, det sa vi från början... men ändå ville man ju detta så mycket! Jag gjorde alla tester med förväntningen att det skulle vara negativt, så jag blev inte direkt ledsen när det inte visade någonting. Det var trots allt inte längesen som jag tog ut p-staven och mensen var så oregelbunden så det var svårt att säga när jag hade ägglossning eller inte. Vi tänkte hela tiden ”det kan ta upp till ett år”.

.

Jag gjorde ett test den 1/12 som inte visade någonting. Jag tog inget test på fredagen, men på lördagen den 3/12 så gjorde jag ett test... mestadels för att syster och Henke skulle komma på kvällen och vi skulle festa lite och bowla och sådär och jag ville ju inte dricka om det nu var något på gång… som vanligt förväntade jag mig ett negativt svar, så jag la bara in testet i badrumsskåpet och pulade med annat i lägenheten. Ett tag efter skulle jag slänga det och då tar jag upp testet och ser ett svagt streck. Hjärtat började bulta lite extra och jag blev helt skakig. Andreas låg och sov och jag sa till honom ”Andreas, jag är nog gravid!” Han blev genast hur pigg som helst och halvsatt i sängen och ville se på testet :) Vem kunde ana att det skulle gå så snabbt? Jag gjorde fler tester och alla visade positivt. Jag gjorde även ett sådant test som visade vilken vecka man var i och den visade att befruktningen skedde för 1-2 veckor sedan då. Det innebar vecka 3-4 enligt läkarna (dom räknar ju från förra mensens första dag). Vi grät som små barn, lyckan blev ju helt total. Herregud! Jag berättade för mina närmaste vänner som jag vet att jag hade kunnat prata med om eventuellt missfall, men vi har beslutat oss för att vänta att berätta för våra föräldrar till julafton och vi har beställt och fått muggar som det står ”Världens bästa morfar, mormor, farmor och farfar” på som vi tänkte ge dom i julklapp :) Resterande har vi beslutat oss att vänta med att berätta för, till vecka 12 då missfallsrisken minskar. Det är sjukt jobbigt att hålla denna enormt, stora, lyckliga nyhet när vi egentligen bara vill skrika ut den! :) Tur jag har mina närmaste att ventilera tankar och funderingar med i alla fall ♥

.

Jag ringde barnmorskan igår och den 19/12 är det dags för hälsosamtal och inskrivning.

.

Vecka fyra (som vi tror vi är i) är väldigt känslosam. Redan nu har jag sjuka hormonrubbningar. Gråter som ett barn på kvällarna för petitesser men även för stora saker som händer runt mig... till exempel att jag blev först med att bli gravid och inte några andra som jag känner till exempel... varför allt ska vara så orättvist? Gråter intensivt under en stund, sen skrattar jag och sen storgråter jag igen. Alltså detta är helt olikt mig, sjukt jobbigt. Stackars Andreas... men han tröstar mig så gott han kan iaf! ;)

.

Nu är vi i vecka fem (om vi nu räknar rätt) och jag har inga hormonrubbningar mer, puh (njuter så länge det är borta dock). Jag är bara så otroligt trött. Sover hela tiden och orkar inte ta tag i saker. Somnade sju igår och sov hela natten, haha. Men jag klagar inte, det är skönt att sova :) Sen kissar jag rätt ofta, mår illa ibland, har helt uppblåst mage och brösten ömmar ibland – I love it! ;) Tar grav-test ibland fortfarande för att bekräfta att det verkligen är sant, haha. Svårt att förstå det! Vill bara att tiden kan gå lite fortare nu faktiskt... går ofta och oroar mig för missfall (just för att man vill detta så mycket), men jag försöker ändå att inte tänka på det så mycket... rätt oundvikligt att inte tänka på att något växter i sin mage faktiskt… Ohh!! Har konstiga drömmar nu för tiden också, det är tydligen också ett tecken på att något pågår i kroppen. Drömmer sjukt skumt och jag drömmer drömmar varje natt som jag kommer ihåg, men som jag inte får något grepp om över huvudtaget, haha.

.

Vecka sex går vi in i morgon och vi skulle på inskrivning igår men det slutade med ett hälsosamtal bara och jag lyckades prata mig till ett ultraljud, då jag är osäker på exakt vilken vecka vi är i och sådär. Så den 20/1 ska vi på VUL, träffa läkare (och prata om magsäcksoperationen och vad man ska tänka på när man är gravid då) och sen ska vi på en riktig inskrivning... jag längtar så sjukt mycket! Längtar till februari då vi kan berätta det för alla! Ohh! Hoppas innerligt att bebisen växer som den ska i magen och att han/hon mår bra. Själv känner jag mig uppsvälld som en ballong om magen... ni vet, i det läget som magen kan hamna ibland när man inte kan ”dra in” magen…

.

Så går vi in i vecka sju i morgon. Jag mår lite illa ibland. Kunde inte ens äta frukost i morse och nu tvingar jag i mig en banan. Fy! Jag har inte kräkts men allt står mig helt plötsligt upp i halsen. Tröttheten och konstiga drömmar består. Det är bara till att hålla tummarna och hoppas detta är tillfälligt :) Jag vill må bra och njuta av graviditeten ju! Julafton har passerat och vi har berättat om graviditeten för några fler och allas reaktioner har såklart varit positiva! Det ska bli så roligt! Men fortfarande vågar man inte hoppas för mycket utan jag är och kommer nog alltid vara beredd på att det kan gå fel på vägen…

.

Vi går in i vecka åtta i morgon! Jag mår inte illa mer och tröttheten har avtagit en aning. Woho! Längtar ihjäl mig till den 20 januari när vi ska på ultraljud.

.

Går in i vecka nio i morgon! Känner mig svullen om magen rätt ofta och har ingen aptit alls. Blir mätt på jätte lite, vilket resulterar i att jag inte får i mig så mycket. Har gått ner fyra kilo inom några veckor. Men jag tar såklart mina vitaminer så det ska väl inte vara någon fara hoppas jag! Mår lite illa ibland, men aldrig kräkilla som tur är :)  Tog mitt sista gravtest igår, haha. Jag är ju så nojig över att jag inbillar mig att jag är gravid, men det blir ju ett streck direkt så det är väl klart att jag är det, hehe. Nu är testen slut i all fall så nu ska jag inte ta fler ;)

.

Vecka tio går vi in i idag och idag kallas vår bebis för foster och inte embryo längre (woho!). Varje dag minskar risken för missfall och på fredag är det besök hos barnmorskan! Jag längtar! Jag har aptit igen och känner inga direkta symptom längre. Vilket är glad över, men samtidigt blir man orolig. Inbillar jag mig? Är där inget i magen? På fredag får vi reda på det samt hur många bebisar det finns i magen, hehe. Två små veckor kvar tills vi kan avslöja nyheten för allmänheten! Spännande! Men samtidigt betyder ju inte detta av oron är över. Jag är fullt medveten om missfallsrisken, plötslig spädbarnsdöd och allt vad det kan innebära med att ett barn ska bli till. Denna ständiga oro! Men även denna lycka. Gud!

.

Så var det torsdagen den 19 januari. Det innebär ultraljud i morgon! Weho! Det där med att jag är symptomfri uppenbarade sig ganska rejält igår att jag nog INTE är. Jag grät konstant hela kvällen. Först över en skitsak och sen över ett tv-program som egentligen inte var så sorgligt... Det värsta var att min hjärna började tänka på ännu hemskare saker som gjorde att jag verkligen storgrät. Ögonen svullnande, näsan täpptes igen och jag kunde inte andas. Det resulterade i att jag stod över toaletten och ulkade en stund. Fy fasen, så i morse var mina ögon helt svullna... inte okej. Skärpning! Det är nog ett bevis på att jag verkligen ska lägga mig klockan åtta på kvällen för detta hände runt halv tio... haha.

.

Ultraljud, inskrivning och allt vad det innebar.

Vi var ju lediga den 20/1. Vi skulle vara hos läkaren klockan 09:00. Hon var rätt bitter om jag ska vara ärlig, men mjuknade till lite sen. Hon kunde ju inte svara på frågor om magsäcksoperationen eller något pga. att det är för lite forskning om det. Dock ska jag göra blodprov var tredje månad för att kolla värden och sådär… det är bra tycker jag trots att jag avskyr det! Dock gjorde hon ju ultraljudet... vi har räknat rätt, så veckorna stämde precis :) Bebisen rörde sig och sprattlade som tusan. Känslan är obeskrivlig. Tänk att denna lilla parvel redan har armar och ben som man kunde se och bara är runt 4cm. Helt otroligt! Äntligen fick man ett riktigt bevis på att det är något som växer i magen. Nästa ultraljud är den 20 mars och då får vi förhoppningsvis veta könet för då är jag ju i vecka 19! Behöver jag säga att jag längtar ihjäl mig? Vi ramade såklart in bilden på bebisen och har den på datorbordet där hemma! :) Efter ultraljudet försökte en barnmorska ta blodprov men det gick ju såklart inte (svårtstucken som få), så hon skickade oss till labbet på sjukhuset där dom hade hjälpmedel för att kunna se kärlen bättre och där lyckades dom på första försöket! Blev sjukt glad över det, jag skulle ju fylla sex rör med blod nämligen. Efter det åkte vi till vår riktiga barnmorska på Familjens Hus... hur trevlig och go som helst! Där ställde hon lite frågor, jag fick lämna urinprov och även ett stick i fingret. Fick hem en bok och lite annat :) Nästa gång vi ska träffa henne blir den 26 april :) En mening som ekar i mitt huvud fortfarande är ”Du har normalt BMI”. Tänk att jag skulle få höra dom orden. Tänk att barnmorskan inte gjorde ett utlägg om att ”Du är överviktig, det kan vara farligt och bli gravid då… bla bla bla”.. otrolig känsla att vet att man är frisk! Tänk att hela livet har man längtat efter att bli ”normalviktig”, nu går man bara och längtar tills man ska få en mage och gå upp i vikt, haha. Lite ironiskt när man tänker på det så.. lilla, lilla bebis! ♥

.

Sådär ja, då går vi in i vecka elva idag! Bebisen är ca 4,5-6cm lång. Nu är det bara en vecka kvar, sen kan man pusta ut över att den största missfallrisken är över och vi kan berätta vår nyhet. Tänk att det då redan har gått tre månader av graviditeten. Känns rätt länge ändå, trots att tiden har gått sjukt sakta då man fick reda på det så tidigt. Jag kan inte påstå att jag har mått dåligt, verkligen inte. Illamående är knappt nämnvärt bara. Det enda jag har märkt det på är att jag har varit trött... men vem är inte det i vintertid liksom? :) Sen märker jag det på magen på kvällstid speciellt, jag är helt uppblåst då :) Jag är så glad att jag mår bra! Har läst om så många som kräks och mår skit. Men jag ska inte säga för mycket, för vissa har det kommit EFTER de första tre månaderna ;) hehe. Men vi hoppas på det bästa! Lilla, älskade knyte! Som man längtar efter att se hur det lilla livet ser ut och om det är en pojke eller flicka. Klart man blir glad oavsett vad det är :) Har inte gått upp ett gram dock, tvärtom.. går ner några gram varje dag. Men det vänder nog snart :)

.

Puh. Vecka tolv är nu på ingång. Jag har ingen direkt oro i kroppen faktiskt. Både jag och Andreas har en positiv känsla över det hela och det kommer gå hur bra som helst! Nu längtar jag mest tills det kan börja kännas/synas så det blir mer verkligt. Har fortfarande inte direkta symptom nämligen :) Till helgen kan vi berätta det. Wee! Tänk att vår lilla bebis är 7cm lång och är i min mage och sprattlar och jag känner ingenting. Det är ju helt otroligt! Ett litet hjärta slår i mig men jag märker inte det. Jag får gåshud bara jag tänker på det... otroligt! Låt de återstående sex månaderna bara springa förbi :) Har gått upp ett kg nu iaf, det är alltid något! Har hormonplitor under halsen och lite uppe på ryggen, men det får man ta :) Jag är glad att jag inte har det i ansiktet iaf.. önskar att jag hade en ultraljudsmaskin hemma så man kunde fått se sitt barn varje dag :)

.