Gråtfärdig.
Kan inte riktigt somna om.
I övermorgon ska jag börja jobba. Det känns helt konstigt. Glädje och vemod känner jag.
Jag mår skit över att fyra timmar av min fritid ska gå till pendling VARJE dag. Det är fyra timmar av mina dagar som jag hade kunnat spendera med Ammy.. och Andreas förstås.
Tanken på att jag aldrig kan lämna eller hämta henne på dagis, eller bara få umgås någon timme med henne på kvällen gör mig helt gråtfärdig. Att alltid vara 2h iväg ifall något skulle hända. Jag kommer missa så himla mycket av hennes liv.
Samtidigt ska jag vara tacksam över att jag har ett jobb, vilket jag är! Dessutom ett jobb som jag stortrivs med. Mina kollegor är helt underbara och arbetsuppgifterna. Dom satsar på mig där och vill lära mig nya uppgifter..
Ahhhhh! Så frustrerande är detta :(
Jobbets avstånd innebär också att vi är begränsade i vårt boende. Det är inte heller roligt.
Tur att Andreas jobbar i Hässleholm, annars hade det varit ännu värre.
:(