Wanadin

Jag vaknade på natten den 15 september, runt halv fyra. Hade inte ont, utan var bara pigg. Låg och bloggade och sen somnade jag om. Vaknar vid halv sex igen av att jag har ont i magen. Messar Pernilla och skriver att det kanske kan vara på g. Värkarna blev direkt återkommande. Pernilla tog bussen till oss, så hon var här vid halv sju. Då hade jag ringt in till förlossningen och sagt att värkarna kommer var 5:e minut och dom sa att vi var välkomna in.

 

Så när Pernilla kom hem till oss, så åkte vi direkt till sjukhuset. Var där vid kvart över sju kanske.

 

Jag fick två bälte på magen och värkarna kom ungefär var femte minut då också. Jag var öppen sju centimeter när jag kom in, vilket chockade oss båda.. för SÅ ont hade jag inte haft. "Snart lär det komma en bebis" sa dom. Låg i en timme ungefär med värkar, vi ville ju att vattnet skulle gå.. men icke. Nästa gång hon kände så var jag fortfarande bara öppen 7cm. Hon bad mig att gå lite, vicka på höfterna, stå på knäna.. vilket man absolut inte vill när man ligger där och har ont, men samtidigt ville man ju att han skulle komma ut, så det var bara att röra på sig. Dock hjälpte det inte, så därför beslöt dom sig för att göra hål på hinnan så vattnet skulle gå. Det kändes ingenting när dom stack hål, helt plötsligt så bara rann vattnet ut. Direkt då, så öppnades jag till 8-9cm. Kort därefter, när jag låg på sidan med ena benet upp på ställningen så började krystvärkar sättas igång. Krystvärkarna kändes värre denna förlossning tyckte jag. Men jag tryckte på och på tre rejäla krystvärkar så var han ute. I förlossningsjournalen så står det "Krystvärkar började 10:45, barnet ute 10:48". Det är ju rätt sjukt ändå..

 

Väl ute så grät både jag och Andreas - Äntligen var vår son här! Vårt andra mirakel!

 

Moderkakan ville dock inte komma ut, så jag fick ackupunktur för första gången i mitt liv. En liten nål i vart ben. Sen en baotaspruta i låret. Kort därefter så ville moderkakan komma ut! Jag slapp sy även denna gången, vilket är en sådan otrolig lättnad. Att kunna gå på toa efteråt utan att det gör ont.. vilken fröjd.

 

Så gick det alltså till när Aston kom till oss. Han var inte alls liten som dom trodde.

Tänk att jag har fått gå på tillväxtultraljud med båda barnen för att man trott dom var små.. antingen så har båda växt till sig rejält i slutet.. eller har dom mätt fel.

 

Ammy - 3625g och 51cm

Aston - 3880g och 53cm

 

Våra fina ungar, helt galet!

Ammy är stolt storasyster och är så go mot honom..

Deras första möte var magiskt..