Livet.
Jag är i ett storts lyckorus.
Jag är så tacksam för våra barn. Jag älskar dom så högt, jag trodde aldrig att man kunde känna så starkt. Det är helt otroligt.
Jag är så tacksam för att jag oftast har en positiv inställning. Det underlätter väldans mkt för mig.
Det finns så många människor som trycker ner andra. Jag tycker det känns så B. Det känns som att vi borde ha utvecklats bättre än så. När jag gick i gymnasiet, så var det speciellt en kille som klöktes varje gång jag gick förbi. Detta gjorde han såklart enbart när han stod i sitt killgäng.. tufft va? Men gick han om mig när han var ensam gick han bara och tittade ner i marken. Jag tänker ofta på honom. Jag undrar vart han är i livet. Jag tänker på mobbarna på högstadiet, som skrek "jävla fetto" efter mig när jag gick till gympan. "Att du inte gå och äter lite istället" var också en klassisk kommentar.
Jag ser mig själv som en stark person. Jag har nästan alltid tänkt att det mobbarna som mår dåligt. Det mobbare gör och säger kommer straffa dom i slutändan. Det är dom som är osäkra på sig själva, det är därför dom måste göra och säga såna dumma saker. Eller är dom bara elaka rakt igenom, jag vet inte. Jag tänker iaf att är man dum mot andra, så finns det problem hos den personen. Problem som säkert är tusen gånger värre än det dom skriker åt andra.
Jag slår vad om att jag idag mår tusen gånger bättre än de personer som skrek åt mig i skolan. Jag slår vad om att jag mådde bättre än dem då också.
Amen.
En otroligt fin låt bjuder jag på här..
Kommentarer
Trackback