Wanadin

Har sjukt mycket ångest, vilket resulterar i tårar.. i massor.

Jobb. Frånvaro från våra barn. Brist på dagisplats. 

Ångest över att behöva skola in Aston på ett annat dagis än det Ammy går på. Ångest över att mitt jobb är för långt iväg. Rädsla över att köra så långt i hemskt väder och mörker. Ångest över sömnbrist och sen det i takt med att köra bil. Jag som alltid blir dödstrött av att åka fordon. Sov ju alltid på tåg och buss när jag åkte kollektivt. Men det går inte nu, skulle ta alldeles för lång tid och dessutom går tågen och bussarna aldrig som dom ska.

Ångest över att tiden har gått för snabbt.

Ångest över att all den extratid som jag har fått med Ammy, kommer jag inte få med Aston. Ångest över att graviditet och bebistiden är ett minne blott. Det kommer aldrig mer.

Kan inte sluta böla. Minns att jag hade en sådan period med Ammy och när det var dags för dagis också. Det tar så jävla hårt på mig att jag inte ska få träffa mina barn på så många timmar VARJE dag. Från att träffa dom megamkt, till att knappt träffa dom alls. Man missar så ofantligt mycket i deras utveckling. Önskar att mina mammadagar kunde räcka tills vi känner att Aston är redo för dagis.. precis som vi kände med Ammy.

Nu ska jag låta min kropp somna, så jag kan sluta tänka och sluta gråta...

Ångest, fyfarao. Sen mitt i allting så tänker jag på hur andra länder har det, där har man inte alls denna turen som vi har att kunna vara hemma så pass länge med sina barn som vi kan. Jag bör vara tacksam, men det är ändå svårt :(

Tillbakablickar..