Wanadin

Det är svårt att hålla ett minnestal till en avliden när varken talaren eller den avlidne tror på efterliv. Mamma förklarade med all tänkbar tydlighet att hennes fasta och orubbliga tro var att efter livet tagit slut fanns det inget mer att förvänta sig. Jag delar hennes kanske något cyniska tro.

Vi var nog ganska lika i vårt tankesätt angående saker man inte riktigt kan veta, jag och mamma. Det abstrakta och okända hanteras logiskt och analytiskt. Vi uppskattar hårda värden som är konkreta - som går att ta på och i efterhand summera. Döden är tyvärr inget ämne som passar in på denna grundsyn. Döden ställer oändliga frågor men ger väldigt få svar.

Vi kommer aldrig få veta säkert varför mamma valde sin väg. Vi har kanske alla våra spekulationer och tankar men den verkliga sanningen kommer vi aldrig säkert veta. Vi kan bara acceptera verkligheten och respektera mammas beslut. Vi har nog alla ställt oss frågan vad vi hade kunnat göra annorlunda för att förändra det faktum att vi sitter här idag.

En cyniker skakar på axlarna och säger att det är en meningslös reflektion. En son, dotter, syster, vän eller annan närstående kommer nog aldrig att lyckas vara så cynisk. Med det sagt tror jag faktiskt inte att vi hade kunnat påverka utgången, men det grundar jag återigen i mina egna tankar och spekulationer.

"Gråt inte för att jag är död" hälsade mamma till oss barn. Det är en omöjlig uppmaning. Precis som alla människor hade även vår mor 

sina tillkortakommanden och brister men på det stora hela kunde jag inte önska en mer rak, klok och trygg mamma. En livsmentor som

aldrig gav några andra råd än de hon själv innerligt kände var det bästa för situationen. Mamma ömmade utan att dalta. Frågan "ska

jag tycka synd om dig nu?" har nog ställts till alla oss syskon vid något tillfälle men aldrig utan att fokusera på en så bra lösning på problemet i fråga som möjligt. 

Personligen har jag haft en fantastisk relation med min mamma. Vi visste saker om varandra som inte många vet om varken sin förälder eller

sitt barn. I senare tonåren var mamma min bästa vän. Någon som jag verkligen delade allt med. Det är få förunnat att känna det förtroendet för en annan människa. Något jag dessvärre aldrig hann tacka henne för - men något jag är henne evigt tacksam för.

Avslutningsvis - eftersom varken jag eller mamma som sagt vågar hoppas på efterliv tänker jag inte avsluta med en hälsning till mamma.Jag tänker avsluta med en hälsning till er: Skjut inte mer än nödvändigt till morgondagen. Krama om dem ni älskar och värdesätt livet! Dela era motgångar och låt de som står er nära bära er på livets färd när det är uppförsbacke. Tack för att ni stod min mamma nära!