Kanelbullens dag.
Så sjukt, sjukt trött idag.. fattar inte detta. Kanske för att jag grät igårkväll till barncancer-galan? Jag blir ifrågasatt varför jag kollar på det, eller varför jag läser bloggar och följer föräldrar som har förlorat barn i cancer. Jag har inget bra svar, jag känner att jag vill finnas till för dom på något sätt, jag vill veta allas historia av någon anledning.
Jag vill bli insatt i hur denna fruktansvärda sjukdomen dyker upp och hur den artar sig. Jag vill veta hur många som botas och hur det går till när man går igenom behandlingarna. Jag vet inte varför.. jag vill bara det. Jag blir så arg på sjukdomen och önskar inget hellre än att ett botemedel hittas.
Ikväll är det dags att sjunga i kören för första gången! Får väl se hur det känns :)
Idag har min kollega Sassa gått upp tidigt och bakat kanelbullar till oss, så gullig!
Jag fick skrapa rutorna i morse, så kallt :(
Hittade en bild på mig och Aston idag.. åå, jag vill spola tillbaka tiden. Jag kan bli ledsen när man tänker på att man inte kommer få uppleva småbarn mer förrän när barnbarn kanske dyker upp. Det är en mysig tid, men samtidigt oerhört frustrerande på sitt sätt ;)
Kommentarer
Trackback