Wanadin

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, men känner ändå att jag måste. Det känns som jag är i en bubbla med ständig sorg och ständig ilska som strömmar i hela mig.

 

Idag kom Andreas hit med skilsmässopapper och han släppte bomben att han har träffat en annan. Vi berättade för barnen att pappa ska flytta. Andreas packade en resväska och åkte till sin nya tjej.

 

Vi sa till barnen att pappa ska flytta/har flyttat. Då tog dom det bra. Men eftersom barnen har sett mig gråta hela dagen, så kom det väl ikapp Ammy nu ikväll. Jag har precis lyckats trösta min blivande 6åring efter att hon bröt ihop och låg och grät i ren förtvivlan över att pappa har flyttat. Hon sa "vem har kommit på denna dumma idén? Är man gifta så bor man tillsammans och är kära. Jag vill inte att pappa ska flytta. Alla ska bo här. Jag vill träffa er tillsammans och sova med er tillsammans. Jag vill inte behöva åka runt överallt".

 

Kan ni förstå hur mitt mammahjärta gick i tusen bitar? Jag som redan mår pest och pina. Men som tur var så gjorde hennes gråt-utbrott att jag slutade vara ledsen och kunde trösta henne istället.

 

Hon har varit på inskolning idag plus sett sin mamma ledsen och fått höra att pappa ska flytta. Allt bara kom ikapp henne troligtvis nu ikväll.. 

 

Jag är så arg. Så arg. Jag säger inget ont om Andreas alls till barnen, såklart.. men inombords kokar jag. Hur kan man, helt kall, komma hit på det sättet och sen bara åka till sin nya? 

 

Inom loppet på en månad har han valt att få mig att tycka synd om honom i en ångestattack, att skilja sig, att vara otrogen, att flytta ihop med henne. Jag finner inga ord!!

 

All oro och empati för honom är bortblåst. Jag har varit så blåögd att jag mår illa.

 

Hela huvudet värker av alla tårar han har orsakat.

 

Vad har jag gjort för att förtjäna detta ännu en gång? Att den jag är tillsammans med hinner träffa en ny innan vi har flyttat isär????

Jag känner en ilska över att han har fått mig att tycka synd om honom. När han låg och hade sin ångestattack så höll jag om honom, klappade honom i håret och sa att allt kommer bli bra. Jag är så himla dum. Han fick mig att tro att han tog husvagnen till Åhus för att få tid för sig själv och lyssna på ljudböcker, men idag fick jag reda på att "hon" har sommarstuga där. Jag blir så arg på mig själv.

 

Varför, varför skulle jag tro på äkta kärlek och kärnfamilj?
Kärlek verkar vara det som kommer vara oturen i mitt liv.

 

 Nu ska jag natta min blivande skolflicka och krama henne extra hårt.