Wanadin

Igår spenderade vi hela dagen på Barnens Gård. Jag, barnen, sis och Alva. Det var så mysigt där och perfekt för barnen. Synd att det är så galet varmt bara.. ja, jag skriver synd för det gör att man inte orkar göra något och man går runt och svettas ihjäl i över typ 30 grader dagligen :P Denna sommaren har varit den sjukaste vädermässigt.. jag ska inte klaga på det.. förra året regnade det hela sommaren och jag väljer hellre detta vädret alla dagar i veckan isåfall. Klart det ska vara badväder på sommaren :)

Problemet med min mage kvarstår. Har varit på vårdcentralen i Hässleholm men de kan inte göra så mycket. Jag har ju fått stämpeln med crohns sjukdom och det får jag lära mig att leva med helt enkelt. Äta mat som är bra för min mage..

En annan sak som kanske påverkar mage och mitt mående är ju såklart min och Andreas relation. Han ska flytta till en lägenhet, vi ska nu skiljas. För två år sedan hade vi(han) en kris får man väl säga. Han kom hem en dag och sa att han ville skiljas, bara sädär. Jag som tyckte allt var bra.. jag blev så jävla sårad och ledsen att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. I veckovis grät jag dagligen och mådde så himla dåligt. Jag tror att en del av mig försvann där och då. Den delen som vågade tro på oss försvann. Hur skulle jag kunna lita på att det inte skulle hända igen?

Nu har det hänt igen och trots att en del av mig var beredd på detta så rinner tårar från mina kinder ändå. 

Dock när jag ser tillbaka på det hela förstår jag ju att allt som händer och har hänt är för att Andreas mår skit rent ut sagt. Han behöver lära sig att älska sig själv för att kunna älska någon annan. Han behöver vara själv och hitta sig själv. Han behöver framförallt gå och prata med någon om sitt destruktiva beteende och prata om vad det är som gör att han aldrig kan vara nöjd. Hela tiden måste något nytt inskaffas eller göras.

Jag sörjer mest att jag trodde min framtid med våra barn skulle vara som en kärnfamilj. Det har alltid varit min dröm. Mardrömmen för mig är ju just detta som kommer hända - att få träffa mina barn på halvtid. Men jag försöker tänka positivt.. det är så många som klarar det och mår bra ändå.

Jag är livrädd över att inte klara av att ha huset själv. Jag vill inte lämna Stoby för barnens skull. De har kompisarna i Stoby och jag vill att de ska växa upp i ett hus, inte i en liten lägenhet. 

Just nu är livet upp och ner. Men ingen av oss mår bra som det är nu. Idag ser jag ett ljus i tunneln. Frågade ni mig för två år sedan så var allt kolsvart.  Jag känner mig nu redo att avsluta vår relation, jag känner det denna gången. Nu har vi barn ihop och såklart kommer vi vara sams för deras skull och tänka på deras bästa i allt... men jag är redo att gå vidare i livet. Jag har mått dåligt och det vill jag inte göra mer.

Tack för alla som stöttar mig och finns runt omkring mig.

Tack för mina två fantastiska barn.

Tack för att jag jobbar i Hässleholm.