Wanadin

Tom. Jag känner mig tom.

Fast samtidigt är hela jag fylld av frustration.

Det går upp och ner med mitt mående. Idag började jag storgråta på City Gross av alla ställen. Stod och pratade med Emelie och bröt ihop.

 

Tur jag har många runt mig som jag kan prata med om situationen. I love you!

 

Jag har många frågor jag vill få svar på, samtidigt känner jag att jag inte alls vill ha några svar.

 

Jag vill gå vidare, men inte i lägenhet. Absolut inte. Jag är livrädd att behöva sälja huset. Jag vill bo här, men samtidigt är det så mycket kostnader som tillkommer med just hus som jag är livrädd för.

 

Jag tänker på barnen hela tiden. Jag får ångest över Andreas beteende.

Han flyr.. flyr från allt. Han tror att han ska skaffa en lägenhet den 1/10 och fram till dess ska han sova på olika soffor hos vänner och hos hans pappa.. trots att vi inte har pratat igenom hur vi gör med allt. Han flyr så fort det blir jobbigt. Inatt när jag kom hem från pokerkvällen, så sa han bara "jag måste bort" sen körde han.. då var klockan 02:30. Han var borta hela natten (ingen aning om vart) och skrev idag vid 12 och frågade om barnen ville till Randiz.. klart dom ville det. Jag hindrar inte dom från att vara med sin pappa.. men göra så som han gör nu, det kommer jag inte acceptera. Tänk om jag skulle fly så fort det blev jobbigt? Det går ju inte.

 

Han har i princip aldrig köpt något till barnen. Han har typ aldrig badat dom, topsat deras öron, klippt deras naglar, fixat med kläder till förskola osv. Han är inte hjälpsam med något här hemma och har aldrig varit. När han inte är här så är det ingen skillnad för mig. Däremot (om han nu kommer ha barnen varannan vecka) så kommer han få känna på hur mycket jobb det innebär. Hur ska han orka med det när han inte ens orkar med en dag utan att behöva åka hem och gå och lägga sig för att han är helt slut?

 

Igår när han skulle til Åhus fick han för sig att man inte kunde ha strandleksaker i en plastpåse, det var "white trash" som han kallade det. Aston var tvungen att ha Ralph Lauren-piké. Jag fattar ingenting. Han är helt lost. Han vet inte vem han är och han behöver hjälp.

 

Jag försöker att fokusera på mig själv och barnen, men det är inte lätt med hans identitetskris och hur han bara flyr iväg och kommer och går som han vill och beter sig väldigt omoget.