Fyför..
Jag har en konstig och obehaglig känsla i hela min kropp. Idag läste jag om Terese Alven, en fantastisk inspirerande kvinna inom Hälsa & Idrott. Ni kanske vet vem det är?
För bara några veckor sedan fick hon reda på att hon drabbats av äggstockscancer och i förgår omgiven av sina små barn & sin man valde hon i samråd med läkarna att få somna in & sova sin sista tid innan hon tar sitt sista andetag. Hela denna situationen gör mig illamående, ger mig dödsångest och en rädsla inom mig jag så kraftigt känner i hela kroppen.
En ung kvinna, bara 5 år äldre än mig, en mamma mitt i livet får en cancerdiagnos & kommer dö inom mindre än en månad efter beskedet. Hur är det rimligt, hur är det rättvist? Jag är livrädd för att bli sjuk och få cancer.
Jag är inte rädd för min egen del, inte heller för döden. Men jag är livrädd att inte få se mina barn växa upp, inte få finnas för dom längre & livrädd att dom skulle behöva överleva utan mig. För mina barn vill jag alltid finnas och att bli sjuk och att gå bort 37 år gammal som Terese är ju helt fruktansvärt. Jag kan inte ens sätta mig in i hennes känslor när hon förstod att hon inte skulle få finnas mer, att behöva säga adjö till sina barn och acceptera vad som skulle ske.. Idag går mina tankar till hela hennes familj och ångesten som trycker i mitt bröst idag gör mig extra tacksam för livet!
För bara några veckor sedan fick hon reda på att hon drabbats av äggstockscancer och i förgår omgiven av sina små barn & sin man valde hon i samråd med läkarna att få somna in & sova sin sista tid innan hon tar sitt sista andetag. Hela denna situationen gör mig illamående, ger mig dödsångest och en rädsla inom mig jag så kraftigt känner i hela kroppen.
En ung kvinna, bara 5 år äldre än mig, en mamma mitt i livet får en cancerdiagnos & kommer dö inom mindre än en månad efter beskedet. Hur är det rimligt, hur är det rättvist? Jag är livrädd för att bli sjuk och få cancer.
Jag är inte rädd för min egen del, inte heller för döden. Men jag är livrädd att inte få se mina barn växa upp, inte få finnas för dom längre & livrädd att dom skulle behöva överleva utan mig. För mina barn vill jag alltid finnas och att bli sjuk och att gå bort 37 år gammal som Terese är ju helt fruktansvärt. Jag kan inte ens sätta mig in i hennes känslor när hon förstod att hon inte skulle få finnas mer, att behöva säga adjö till sina barn och acceptera vad som skulle ske.. Idag går mina tankar till hela hennes familj och ångesten som trycker i mitt bröst idag gör mig extra tacksam för livet!
Idag tänker jag på farfar som ligger på sjukhuset med andningsproblem, jag tänker även på min älskade farmor som ska opereras idag och hoppas innerligt att allt går bra ♥
Kram på er, glöm inte att vara tacksam över livet och ta vara på varje sekund av det.
Kommentarer
Trackback