Wanadin

Jag har det tufft just nu.

Det är en ständig kamp med mig själv. Med min rädsla för konflikter. Att jag storgråter istället för att kunna prata. 

 

Jag har svalt så mycket skit ang. Andreas. Jag har så mycket inom mig. Bara nu när vill prata om barnens semester i sommar och vår egen så blir jag återigen totalt nertrampad av Andreas. På det sättet han skriver, så går det aldrig att försöka argumentera i skrift. Det är jobbigt för om vi skulle prata med varandra så hade det blivit så att jag hade blivit överkörd även där för att jag har inte talets gåva. Jag kan inte prata eller föra fram det jag vill säga utan att gråten kommer, jag vet inte varför det blir så. Det är kanske allt man har inom sig och allt han gjort mot en som sitter kvar.

 

Det finns kanske hjälp att få? Dels hade jag behövt sammarbetshjälp då jag inte kan prata med honom och då jag tycker att han inte sätter barnen i första hand, som en förälder bör göra. Sen behöver jag kanske hjälp i att tömma mig på allt jag har inombords som jag älter om och om igen. Det hjälper kanske inte att jag älter detta till Linus, Linda och syrran gång på gång. Jag bär på mycket svek från andra, jag bär på ilska, jag bär på mycket sorg. Det är detta jag behöver hjälp med hur jag ska hantera. Jag kan sitta rätt upp och ner och gråta av uppgivenhet. Det gör jag nu när jag skriver detta. Det känns som ett hopplöst fall med Andreas. Jag kommer ingen vart. Jag blir puttad i ett hörn, jag blir överkörd och kommer liksom ingenvart. Jag kan inte göra något.

 

I många, många sammanhang har jag fått höra från andra i min närhet "Sätt nu ner foten Martina, säg ifrån".. jag kan känna mig stark här hemma framför spegeln eller när jag pratar med en kompis eller kollega och tänka att "nu jävlar ska jag säga ifrån".. men när det väl kommer till kritan så sitter jag där.. skakandes och gråtandes och vågar inte stå upp för mig själv. Jag bli så arg och frustrerad över att jag inte kan prata om saker som gör mig upprörd eller som jag känner är helt fel. Jag blir arg på mig själv, samtidigt som jag vet att jag är sådan. Jag vet liksom inte hur jag kan jobba på det eller hur jag ska göra för att bli en starkade människa. Är det självkänslan som det är fel på? Dåligt självförtoende? Jag vet inte vad det grundar sig i.. 

 

Tar man jobbet.. jag VET att jag är duktig. Att jag inte borde ha minst lön i min funktion.. men vad gör jag åt det? Hur står jag på mig i detta? Nej just det, jag kan ju inte det.

 

Tar man min och Andreas relation.. jag lät han komma så lindrigt undan. När han berättade om Sofia och flyttade till henne så bara grät jag. När han hade barnen i huset varannan helg och här såg ut som skit i hela huset, så bara tog jag det. Jag bara tar saker.. för jag är inte sådan person som kan stå på mig.. varför är jag inte det?? Det stör mig! Jag vill vara en stark Martina som inte kan ta skit och som kan stå på mig och argumentera och våga göra saker utan att bli ledsen.

 

Jag skulle nog klassa mig själv som en överkänslig person. Jag gråter alltid. Jag kan inte se andra gråta och jag gråter så fort någon är elak eller dum mot mig, jag gråter åt allt. Jag kan inte ens stötta andra, för jag lever mig in i samma sits och sen kan det vara jag som istället sitter och storgråter - utan att jag egentligen inte skulle ha rätt i att göra det. 

 

Nä, ibland är det jobbigt att vara jag.